cuckoonest

Har fått äran att vara veckans bloggare på damfotboll.com
Check it out.

Ironi och sarkasmer och humorn ska gärna vara lika svart som kaffe.

Varför?

Jag är som en av de där, för en Mankell-roman eller brittisk kriminalare, karekteristiska bittra, cyniska , medelålders poliskommissarierna med viktproblem, hjärtproblem, alkoholproblem och minst en skilsmässa i bagaget.

Jag tror att jag måste gå i terapi.
Jag menar, igår skrek jag "jävla idiot" till en cyklist som cyklade som en jävla idiot.
Vad ska ske härnäst?

Ska jag hytta med näven? Peta på folk med min käpp? Skriva arga insändare om otrevliga hundägare och kringstrykande katter som urinerar bland mina Petunior? (katterna alltså, inte hundägarna) Kasta mina löständer efter tonåriga skateboardåkande snorungar med håliga jeans och huvudbonad? Beklaga mig över ungdomens beklagliga och inkorrekta språkbruk (ajdå, den har jag visst redan avklarat... men visst är det väl ändå förfärligt med dagens missbruk av det vackra svenska språket!?)...
Vad kan det väl finnas för botemedel?

- Jag är för cynisk för att upptäcka någon världsreligion eller någon frikyrklig sekt, bli hippie eller renlevnadsmänniska, gå med i frälsningsarmén och sjunga "Han har öppnat pärleporten" på gator och torg.

- Jag är för bitter för att tycka att Oprah är världens mest godhjärtade människa, inspireras av hennes kärleksbudskap och rusa till ICA för att köpa en, av henne rekommenderad,  "bli en bättre människa"-bok och bli en bättre människa.

- Jag är för kritisk för att tycka att Crash är världshistoriens bästa film (är fortfarande bitter för att den knep Oscarn framför Brokeback Mountain som enligt mig är, typ, världshistoriens bästa film).

- Och jag är, tamejfan, för insiktsfull för att läsa Alkemisten, bli upplyst av dess fantastiska, fenomenala, underbara budskap och inse att den har förändrat mitt liv (har jag någonsin nämnt att jag hatar Alkemisten och allt som har med denna skitbok att göra? Inte det... nåväl... [för er som föraktar människor som skriver insändare, eller på annat sett ger uttryck för meningslöst tyckande, rekommenderas starkt att låta bli att läsa följande kursiverade text] Det är inte så mycket boken i sig som får mig att se rött. Den är väl småtrevlig för den som vill läsa en saga utan någon större substans. Nej, det är snarare fenomenet som boken har blivit. Den har lyfts till skyarna, människor har hyllat den för dess fantastiska budskap, miljontals människor har 'funnit sig själva' och den har fått dem att 'inse meningen med livet' [bara sådana kräkmedelartade, otäckt likt frikyrkliga, klichéer kan väl ge vilken normal och mentalt sund och frisk människa som helst frossbrytningar!?]  Det är naiviteten, dumheten och ignoransen hos dessa människor som skrämmer mig. Människor som så desperat måste ha något att tro på, finna någon mening i sina idylliska förortsliv att de blir som nyfrälsta av ett budskap som säger att 'om du verkligen vill någonting tillräckligt mycket så verkar hela universum för att du ska få din önskan uppfylld'. För de miljontals människor vars högsta önskan är att få mat för dagen önskar ju säkert inte det tillräckligt mycket! Nej, vad är väl deras patetiska lilla önskan mot din? Du  som sitter där på ditt feta arsle och mest av allt önskar dig att gå ner 5 kilo i vikt med hjälp av tre minuters yoga och en, av Oprah rekommenderad, yoghurtdiet? Vad är väl de 1,2 miljarderna människornas, som lever på mindre än 1 dollar om dagen, eller de 40 miljoner afrikanska barns, som inom 4 år kommer att vara föräldralösa till följd av aids , önskan? De önskar ju säkert inte att deras liv vore, bara en aning, mer drägligt tillräckligt mycket. Nej, för din önskan att klättra på karriärstegen är ju faktiskt ganska mycket mer intensiv. Vad är väl... ja, jag tror att ni har förstått principen vid det här laget. Och har ni inte det så kan ni alltid läsa Alkemisten. Den kanske kan förändra era liv).

Sedan har jag kommit fram till en sak.
Man kan vara bitter, cynisk och tycka att sarkasmer förgyller livet.
Men bara så länge man har självinsikt, självdistans och självironi.
Annars blir det nog, mest, sorgligt.

Fotboll är kärlek ibland.

Milan är mästare!

Nu blir det bad i valfri lundafontän enbart iklädda Milanhalsduk. Vi ses där!

Flyttning innebär IKEA-besök. Det är kul.
Jag är inte den som är den som vill underskatta värdet av en skärbräda men även en aristokrat som jag från överklassens vita Vä tycker nog bestämt att 1863,50 kronor för en plastskärbräda är lite väl magstarkt. Jag kom fram till att detta helt enkelt måste ha varit ett tecken från Gud som straffade mig för att jag försökte råna Kamrat Kamprad på två flugsmällare för 9 kronor!
- Herren ser allt, som kristna skolgruppen skulle ha uttryckt saken.
Nåja, det hela ordnade upp sig. Men vem vet. Kanske kompenseras det i livet efter detta med evigt lidande eller en plats på samma trappsteg som Håkan Hellström.
Vilket av dessa alternativ som är mest inhumant eller om de två är synonyma lämnar jag till visare människor att avgöra...

Åh. Våren är här med tillhörande sol och förhöjda serotoninhalter. Grymt.
Glass, sol och värme i valfri park tillhör livets goda. Inget tvivel.

Och för alla undrande utspelade sig den sista april, som så sig bör, till stor del i en stadspark.  Mycket folk, mycket trevligt, mycket alkohol flödade...

Yes. Så är det.

Snart tar Ellen studenten och då blir det minsann reunion med vänner av alla dess slag.
Och sedan är det sommar men åh, vad jag vill att det ska vara sommar nu, nu.