Just a body for the lonely.
Bäst just nu:
I often watch you, the way you whore yourself
You're so beutiful, you flirt and tease
Enviously, I wish you'd flirt with me
Perhaps I'm enticed by what you are,
I imagine us jumpin' the broom, it's foolish I know
'Cause that's not the life you live
You live alone in a crowded bed
Never remembering faces,
odors,
conversations,
Just a body for the lonely
Spend one night with me,
Satisfy me for free
And I'll love you endlessly
You always tell them that you give them what they want
So give me what I want
Love at first sight, Common Sense och post it-lappar
Jag är förälskad. It was love at first sight, liksom.
Han är rödhårig, lite smågalen och det sötaste jag någonsin sett.
Han väckte mig tidigt i morse då han tog en promenad på min rumpa.
Sedan kurade han ihop sig vid min mage.
Och i knävecken.
Och så gnagde han lite kärleksfullt på min stortå.
Världens finaste lille kissemisse.
Vid namn Castro.
Åh. I think we are meant to be.
Jag ska allt röva bort honom någon dag.
Häromdagen var jag på en grym, grym, grym konsert med mina två bästa vapendragare på andra sidan sundet.
Destinationen var Store Vega.
Där fick vi skåda 37 förband innan världens näst vitaste neger, Common, äntrade scenen.
När jag och Julia blir kända ska vi minsann har 49 förband. Så det så!
Jag och Julius von H tog förövrigt det första steget på vår musikaliska karriär då vi bestämde att vi, i sann Simpsons-anda, ska skriva varsin post it-lapp om dagen i två månader och sedan sätta ihop dem till en text.
Den kommer bli djup och svår à la Lasse Winnerbäck.
Och alla coola kidZ out there kommer att älska den.
Skidresan är nu bokad.
Underbart.
Fidel Castro och moderskänslor.
God dammit. I'm proud.
Norra Skåne gick på fredagen som enda massmedium i världen ut med att Fidel Castro är död.
Det är min tidning det.
Det är nästan så att man får moderskänslor...
Steely Dan Heavy Rollers '07 - Köpenhamn
Ah. Lyckorus.
Synd att man måste vara sofistikerad och sitta stilla i en bänkrad när hela kroppen bara rycker och krampar av längtan att få dansa med. För dansa med det vill man. Ja, fy fan, det här svänger. Och hela publiken är med på noterna. Från de första inledande tonerna i Time out of mind tills musiken två timmar senare har ebbat ut och kvar bara finns en fullsatt Falconer Teater som skakar av stående ovationer.
Grymt!
Men.
Varför spelade de inte Babylon Sisters?
Då hade det - faktiskt - inte kunnat bli mycket bättre.
Om vänskap, scones och perioder då saker och ting inte är som de ska.
Första steget var allvarligt. Därefter har saker och ting bara förvärrats.
Sakta men säkert.
Kommer vi någonsin kunna återgå till att vara de vi en gång var?
Det började, som så mycket ont här i världen gör, med en hårfärgning.
Därefter kom telefonsamtalen.
Telefonsamtal. Detta djävulens påfund.
Jag ringde och frågade om teknik.
En liten bagatell kan vem som helst kanske tycka, men detta var början på slutet.
Jag var dock inte ensam om det här.
Julia hade sin beskärda del i det hela.
Mitt i ett samtal om ingenting började hon ge matlagningstips.
Som om saker och ting inte redan hade gått alltför långt...
Men det var inte förrän under gårdagsnatten som saker och ting ställdes på sin spets.
Det var den sista droppen. Den som fick bägaren att rinna över.
Vi började baka muffins. Klockan tolv på natten.
Och inte vilka muffins som helst.
Citronmuffins.
Ja. Ni läste rätt.
C-I-T-R-O-N-M-U-F-F-I-N-S.
Roten till all världens ondska.
Jag borde kanske inte fortsätta.
Men eftersom jag väl har börjat kan jag lika gärna erkänna allt.
I morse gick jag ut med hunden.
Sedan bakade vi scones.
Och åt dem.
Med te.
Och sylt.
Det är förfärligt.
Kan Herren någonsin förlåta oss våra synder?
Midsummer was awesome.
Ännu en midsommarafton är avverkad.
En synnerligen lyckad midsommarafton till på köpet.
Jag har inte skrattat så mycket på evigheter.
Att firandet någon gång framåt småtimmarna urartade till matkrig med vitlöksås, kaviar, jordgubbar, öl och cider mellan Sofie och Julia bör kanske inte nämnas.
Men what the hell, vi är unga och förtappade och man ska passa på innan man blir gammal och mossig!
Mitt och Julias midsommarfirande har en tendens att alltid innehålla spektakulära händelser, oförglömliga citat och sexuella trakasserier av diverse slag.
Sexuella trakasserier är indeed en underskattad sysselsättning.
Nåja. Jag avslutar med ett citat från min allra käraste anfallspartner Ida:
"Midsummer was awesome"
Fuck yeah, I'm famous.
The Jöns kommer att ta världen med storm.
YEAH! som allas vår husgud Lil Jon skulle ha uttryckt saken.
Vill även ta tillfället i akt och passa på att intyga att plötsliga, till synes omotiverade, anfall av storhetsvansinne är helt normalt.
Åtminstone om man är manodepressiv. Eller amerikan.
Destination Anywhere.
Och så vill jag på Stockholm Jazz.
Men mest av allt vill jag resa bort, långt bort.
Uh. Tillstånd av ren och skär tristess.
Who makes the traffic interesting?
Ja, det är frågan.
Steely Dan.
Sådärja. Nu är biljetterna bokade.
Steely Dan i Köpenhamn den 23e juli.
Det kommer bli grymt, grymt.
Och på tal om Steely Dan så har de - Walter Becker och Donald Fagen - komponerat ett helt hysteriskt underhållande brev till Luke Wilson, bror till Owen Wilson - ni vet han skådespelaren med konstig näsa som är med i alla kassa komedier med Vince Vaughn och Ben Stiller.
Hur som helst. Sönderrökt humor!
Läs det: http://www.steelydan.com/heyluke.html
Bakgrundsinfo: De hävdar att Owen's karaktär i filmen "You, Me and Dupree" är en ripoff på deras låt "Cousin Dupree" (vilket i sig självt är synnerligen komiskt eftersom låten handlar om en misslyckad snubbe som, typ, vill idka incestuöst umgänge med sin kusin... och well, ja, det gör inte filmen om jag har förstått det rätt...).
Veckans bloggare.
Har fått äran att vara veckans bloggare på damfotboll.com
Check it out.
Uh.
Imponerande välformulerat, kort och koncist om jag får lov att säga det själv.
Ironi, sarkasmer och terapi.
Ironi och sarkasmer och humorn ska gärna vara lika svart som kaffe.
Varför?
Jag är som en av de där, för en Mankell-roman eller brittisk kriminalare, karekteristiska bittra, cyniska , medelålders poliskommissarierna med viktproblem, hjärtproblem, alkoholproblem och minst en skilsmässa i bagaget.
Jag tror att jag måste gå i terapi.
Jag menar, igår skrek jag "jävla idiot" till en cyklist som cyklade som en jävla idiot.
Vad ska ske härnäst?
Ska jag hytta med näven? Peta på folk med min käpp? Skriva arga insändare om otrevliga hundägare och kringstrykande katter som urinerar bland mina Petunior? (katterna alltså, inte hundägarna) Kasta mina löständer efter tonåriga skateboardåkande snorungar med håliga jeans och huvudbonad? Beklaga mig över ungdomens beklagliga och inkorrekta språkbruk (ajdå, den har jag visst redan avklarat... men visst är det väl ändå förfärligt med dagens missbruk av det vackra svenska språket!?)...
Vad kan det väl finnas för botemedel?
- Jag är för cynisk för att upptäcka någon världsreligion eller någon frikyrklig sekt, bli hippie eller renlevnadsmänniska, gå med i frälsningsarmén och sjunga "Han har öppnat pärleporten" på gator och torg.
- Jag är för bitter för att tycka att Oprah är världens mest godhjärtade människa, inspireras av hennes kärleksbudskap och rusa till ICA för att köpa en, av henne rekommenderad, "bli en bättre människa"-bok och bli en bättre människa.
- Jag är för kritisk för att tycka att Crash är världshistoriens bästa film (är fortfarande bitter för att den knep Oscarn framför Brokeback Mountain som enligt mig är, typ, världshistoriens bästa film).
- Och jag är, tamejfan, för insiktsfull för att läsa Alkemisten, bli upplyst av dess fantastiska, fenomenala, underbara budskap och inse att den har förändrat mitt liv (har jag någonsin nämnt att jag hatar Alkemisten och allt som har med denna skitbok att göra? Inte det... nåväl... [för er som föraktar människor som skriver insändare, eller på annat sett ger uttryck för meningslöst tyckande, rekommenderas starkt att låta bli att läsa följande kursiverade text] Det är inte så mycket boken i sig som får mig att se rött. Den är väl småtrevlig för den som vill läsa en saga utan någon större substans. Nej, det är snarare fenomenet som boken har blivit. Den har lyfts till skyarna, människor har hyllat den för dess fantastiska budskap, miljontals människor har 'funnit sig själva' och den har fått dem att 'inse meningen med livet' [bara sådana kräkmedelartade, otäckt likt frikyrkliga, klichéer kan väl ge vilken normal och mentalt sund och frisk människa som helst frossbrytningar!?] Det är naiviteten, dumheten och ignoransen hos dessa människor som skrämmer mig. Människor som så desperat måste ha något att tro på, finna någon mening i sina idylliska förortsliv att de blir som nyfrälsta av ett budskap som säger att 'om du verkligen vill någonting tillräckligt mycket så verkar hela universum för att du ska få din önskan uppfylld'. För de miljontals människor vars högsta önskan är att få mat för dagen önskar ju säkert inte det tillräckligt mycket! Nej, vad är väl deras patetiska lilla önskan mot din? Du som sitter där på ditt feta arsle och mest av allt önskar dig att gå ner 5 kilo i vikt med hjälp av tre minuters yoga och en, av Oprah rekommenderad, yoghurtdiet? Vad är väl de 1,2 miljarderna människornas, som lever på mindre än 1 dollar om dagen, eller de 40 miljoner afrikanska barns, som inom 4 år kommer att vara föräldralösa till följd av aids , önskan? De önskar ju säkert inte att deras liv vore, bara en aning, mer drägligt tillräckligt mycket. Nej, för din önskan att klättra på karriärstegen är ju faktiskt ganska mycket mer intensiv. Vad är väl... ja, jag tror att ni har förstått principen vid det här laget. Och har ni inte det så kan ni alltid läsa Alkemisten. Den kanske kan förändra era liv).
Sedan har jag kommit fram till en sak.
Man kan vara bitter, cynisk och tycka att sarkasmer förgyller livet.
Men bara så länge man har självinsikt, självdistans och självironi.
Annars blir det nog, mest, sorgligt.
Kärlek. Lycka. Magi.
Fotboll är kärlek ibland.
Milan är mästare!
Nu blir det bad i valfri lundafontän enbart iklädda Milanhalsduk. Vi ses där!
Please take me along when you slide on down.
Jag kom att tänka på något kul idag. Gambiaresans roligaste, typ. Alla taxiresor.
Erinrade mig då att jag en gång i tiden författade en lista över topp tre-favoriterna:
1. Grön (=statligt ägd) taxi till Sene-Gambia med stopp på den otroligt flashiga blåa "Gas station" som kändes ungefär lika malplacerad som Kicki Bengtsson i Top Model. "Do you like music" frågade mycket sympatisk chaufför och satte därefter på sin otroligt maffiga SURROUND-anläggning. Galet var detta. African music is the shit. Restaurangbesöket därefter var även en upplevelse: "Can we have the coctail menu, please?" Kvällen var galet rolig (tills den ökända libanesiska maffian - vilken vi trodde att Ellen hade lyckats skrämma bort med sin nakenchock - kom och antastade oss för jag vet inte vilken gång i ordningen).
2. Gul (=not quite that legal) taxi till Banjul. Den här resan går inte att beskriva med ord. Givetvis hoppar vi in i den slitnaste taxi som går att finna söder om Västsahara. Hoptejpad i sina beståndsdelar. Bränt gummi, avgaser i kupén, vattenpåsar som däckkylare, en avbruten trädgren som redskap för att fixa motorn, soptippsliknande väg, ner och vända i vattenhål, "very bad road". Räcker ganska väl som sammanfattning tycker jag. Något sådant borde alla uppleva någon gång i livet! Lite som pilgrimsfärden... fast för ateister, typ. Det hela blev inte sämre av att vi fick fräsa fram på Gambias motorväg som har en icke föraktlig hastighetsbegränsning på 70 km/h.
3. På delad tredjeplats kommer allt hemresan från Banjul (i gul taxi). Hade du antastat den chauffören hade du garanterat blivit dömd för pedofili. Pojkvaskern kan inte ha skådat sin 14:e födelsedag. Minst sagt unik fotografering fick vi även uppleva! Chaffören misstänkte nog att vi just fått permission från mentalsjukhuset.
Den andra tredjeplatsen kniper resan med Musa Bah Taxi Driver. Otroligt dråpligt. Flashade runt med värsta mobiltelefonen, men kunde inte räkna ut när han skulle komma och hämta oss (tre timmar senare). Sådant vi kallar en variant av kulturkrock. Nästan, men inte riktigt, i klass med reklamskylten: "Köp abonnemanget Africell och du får fem kilo ris på köpet".
Kuriosa är att Gambia har ett enda trafikljus. Ett måste för turister att fotografera!
Mm mm mm, jag vill ut och resa.
En observation.
Sedvanligt vardagsdravel.
Förresten ja.
Nu bor även jag i Lund. I en fyra. På Vildanden - ett pittoreskt barrackghetto med tydliga influenser från andra världskriget. Det är lite hemtrevlig Nazityskland möter Sovjet-känsla över det hela. Fast med fler studenter. Och ungefär lika många kommunister.
För er som inte vet var Vildanden är beläget så ligger det cirka 500 meter från NOVA. Har du vägarna förbi så är du varmt välkommen att komma och avlägga visit. Följ emokidsen och allt övrigt löst folk så hittar du snart till 4:ans buss.
Flyttning innebär IKEA-besök. Det är kul.
Jag är inte den som är den som vill underskatta värdet av en skärbräda men även en aristokrat som jag från överklassens vita Vä tycker nog bestämt att 1863,50 kronor för en plastskärbräda är lite väl magstarkt. Jag kom fram till att detta helt enkelt måste ha varit ett tecken från Gud som straffade mig för att jag försökte råna Kamrat Kamprad på två flugsmällare för 9 kronor!
- Herren ser allt, som kristna skolgruppen skulle ha uttryckt saken.
Nåja, det hela ordnade upp sig. Men vem vet. Kanske kompenseras det i livet efter detta med evigt lidande eller en plats på samma trappsteg som Håkan Hellström.
Vilket av dessa alternativ som är mest inhumant eller om de två är synonyma lämnar jag till visare människor att avgöra...
Glass, sol och en stadspark.
Åh. Våren är här med tillhörande sol och förhöjda serotoninhalter. Grymt.
Glass, sol och värme i valfri park tillhör livets goda. Inget tvivel.
Och för alla undrande utspelade sig den sista april, som så sig bör, till stor del i en stadspark. Mycket folk, mycket trevligt, mycket alkohol flödade...
Yes. Så är det.
Snart tar Ellen studenten och då blir det minsann reunion med vänner av alla dess slag.
Och sedan är det sommar men åh, vad jag vill att det ska vara sommar nu, nu.
EM-kval och utlandsvistelser.
Punkt slut. End of story. Och därmed var sagan slut och det blir inget EM-slutspel på Island i sommar.
En resultatsmässigt desto roligare vecka tillbringades för ett par veckor sedan i La Manga i Spanien där Ytterback-Jöns bland en hel del annat kul fick lära sig (?) att spela golf av norska juniorlandslaget. Dock insåg vår personliga instruktör med en imponerande klarsynthet och kvickhet att jag var ett hopplöst fall och övergick sedan till den desto mer lovande talangen Rebecca som var ack så nära att få in en fullträff på golfbolls-bilen. På hemvägen passade vi även på att slå något sorst rekord genom att trycka in 20 personer i en minibuss tänkt för 9 som kördes uppför ett berg av, typ, Spaniens svar på Mika Häkkinen.
Nåja. Veckan innehöll mycket skoj och två spelmässigt övertygande segrar över Frankrike och Danmark samt en mindre fantastisk förlust mot Italien. Noterbart är att alla fördomar jag någonsin haft om italiensk fotboll besannades vilket kan sägas vara en stark kandidat som förklaring till de sju minuterna tilläggstid. Mer upptaget medicinskt team har sällan skådats...
I övrigt är Lübeck en vacker stad och dagens reflektion kolon är att spanska domare borde brinna i evighet.
Fotboll, sol och värme. Life is good.
