Just a body for the lonely.
Bäst just nu:
I often watch you, the way you whore yourself
You're so beutiful, you flirt and tease
Enviously, I wish you'd flirt with me
Perhaps I'm enticed by what you are,
I imagine us jumpin' the broom, it's foolish I know
'Cause that's not the life you live
You live alone in a crowded bed
Never remembering faces,
odors,
conversations,
Just a body for the lonely
Spend one night with me,
Satisfy me for free
And I'll love you endlessly
You always tell them that you give them what they want
So give me what I want
Love at first sight, Common Sense och post it-lappar
Jag är förälskad. It was love at first sight, liksom.
Han är rödhårig, lite smågalen och det sötaste jag någonsin sett.
Han väckte mig tidigt i morse då han tog en promenad på min rumpa.
Sedan kurade han ihop sig vid min mage.
Och i knävecken.
Och så gnagde han lite kärleksfullt på min stortå.
Världens finaste lille kissemisse.
Vid namn Castro.
Åh. I think we are meant to be.
Jag ska allt röva bort honom någon dag.
Häromdagen var jag på en grym, grym, grym konsert med mina två bästa vapendragare på andra sidan sundet.
Destinationen var Store Vega.
Där fick vi skåda 37 förband innan världens näst vitaste neger, Common, äntrade scenen.
När jag och Julia blir kända ska vi minsann har 49 förband. Så det så!
Jag och Julius von H tog förövrigt det första steget på vår musikaliska karriär då vi bestämde att vi, i sann Simpsons-anda, ska skriva varsin post it-lapp om dagen i två månader och sedan sätta ihop dem till en text.
Den kommer bli djup och svår à la Lasse Winnerbäck.
Och alla coola kidZ out there kommer att älska den.
Skidresan är nu bokad.
Underbart.
You shall not pass, and such.
Åh. Nu har jag just avslutat ett Sagan om Ringen-marathon.
I brist på bättre sysselsättning (om det finns någon sådan!?) har jag även konstruerat en egenhändig öde ö lista över karaktärer som jag skulle kunna tänka mig att idka sexuellt umgänge med:
1. Faramir
2. Aragorn
3. Legolas
- Med viss reservation för förändringar angående andra- och tredjeplatsen, ty Legolas har en vit häst och silverskimrande klänning och är en mäktig krigsherre medan Aragorn blott är en simpel utbygdsjägare förklädd till kung. Eller om det nu är tvärt om.
Sofie hävdade bestämt att hon, god som hon är, även skulle kunna tänka sig en femkant med samtliga hober om det nu vore för ett så ädelt syfte som att rädda Middle Earth. Personligen saknar jag ett sådant hjältemod och överlåter med glädje ansvaret för mänskligheten och dess överlevnad i hennes kompetenta händer.
Vidare stod Christoffer för dagens mest underhållande tankescenario:
Church of England vs. Theoden King:
- Cake or death?
- DEATH!!!
Humor.
...så har jag härmed lagt ännu ett inlägg om precis ingenting till handlingarna.
Nåja.
Jag avslutar med ett av Legolas många visdomsord:
"This forest is old. Very old"
Classes will dull your mind?
Skriva bör man. När inspirationen faller på.
En spontan räk- och vinkväll blev det denna afton.
Med Russell och "A Beautiful Mind".
Och en och annan diskret tår.
Dock inte lika många som till Skönheten & Odjuret...
Jag är i sanning en räkmissbrukare av sällan skådat slag.
Det är inte bra för hälsan. Eller ekonomin.
Nu är jag ensam och övergiven och står just i begrepp att, med ett till brädden fyllt vinglas i högsta hugg, börja sjunga "doooon't waaaaannaaaa beeee aaaall byyyy myyyyyseeeelf" medan jag sakta vaggar fram och tillbaka på äkta efterfest-manér, ty alla har övergivit mig till förmån för en god natts sömn.
Illa, tycker jag. Ty måndag är den inofficiella vindrickar-kvällen. As many important historians have said.
Nej. Sova. Nu?
Jag avslutar, passande nog, med ett citat från den store John Nash (läs: valfri Hollywood-manusförfattare):
"There has to be a formula for how bad that tie is"
Räkor, Blitzkrieg och kravmärkt vin.
Igår hade jag och Julia grabbkväll.
Det var hockey, hockey, hockey. Mest.
Well.
Tanken var att vi skulle ha förfest hos allas vår favorit-psykolog på Möllevångstorget och sedan dansa oss svettiga på Jeriko all night long. Men icke blev det så.
Linda och David bestämde sig för att lämna landet i all hast.
Även Familjen var splittrad för dagen.
Bella-bella befann sig i Huvudstaden.
Filippo i K-town.
Och i hans sällskap fanns även vår nyinförskaffade post-ordervovve från Staterna; Buster alias Ida.
Kvar stod jag med en ej nyduschad Julia.
Men jag misströstade icke, ty ett kilo räkor och två flaskor kravmärkt vin skulle bli kvällens räddning.
Och vitlök förstås.
Vitlöksbröd. Vitlökssås. Vitlöksmarinerade räkor.
Ja. Tillräckligt mycket vitlök för att ta kål på en hel legion.
X antal timmar, en Tim Burton-film och ett Disneymusik-medley senare hamnade vi hur som helst på Blekingska.
Denna ypperliga nation som nyligen kläckt den ypperliga idén att ta kort i baren.
Ypperligt, tänkte vi och konsumerade öl i inhumana mängder.
And the rest is, som man brukar säga, history.
Idag transporterade vi oss med stor möda från sängen till soffan där vi, som de sanitära katastrofer vi är, intog cola och annat ohälsosamt som skulle kunna leda till en död i förtid.
While watching "Kalle och chokladfabriken".
Tydligen har vi någon inofficiell Tim Burton-festival, me and von H.
Well, nu ser lägenheten ut ungefär som om den har drabbats av Blitzkrieg.
Blame it all on Filip. Han är från München.
Jag avslutar som alltid med orden:
Stay black!
Fidel Castro och moderskänslor.
God dammit. I'm proud.
Norra Skåne gick på fredagen som enda massmedium i världen ut med att Fidel Castro är död.
Det är min tidning det.
Det är nästan så att man får moderskänslor...
En smula bitter.
Tydligen ska man ha en sådan.
Jodå, för det säger folk.
Julia och Isabella i alla fall.
Annars är jag mest seg och allmänt off idag.
Kultiration igår. Nice.
Kvällens roligaste var diverse diskussioner på Möllevångstorget.
Promoe ikväll. Orkas tyvärr inte.
Fuck it. Nu ska jag prissätta obligationer.
Cake or death?
Det är liksom en av de där faserna som alla, fullt friska människor med något begrepp om vad humor innebär, går igenom här i livet.
Den infaller vanligen någon gång mellan puberteten och klimakteriet.
Och så Coupling. Of course.
Underhållande indeed.
Något som inte är det minsta underhållande är ekonomistudier.
Jag och Bettan ska minsann skända den förste, för eftervärlden kända, nationalekonomens grav.
Tvi honom and such.
Och så är jag enormt bitter för att jag missade Way Out West.
Och så en sak till.
I helgen fick man, som alltid då man passerar staden nattetid en helg, skåda en hel del Kristianstadspack.
Jag säger som allas vår vän Johan Glans skulle ha gjort:
"Någon har kissat i den genpoolen"
I love the smell of Europe in the morning.
Åh. Nu har jag just intagit min veckoranson av räkor. Mums.
Jag är i sanning räkätarnas okrönte mästare.
Söndagen började som de flesta söndagar gör, det vill säga i en säng på Fästningsgatan.
Därefter intog vi, som de sanna brittiska överklasskärringar vi är, scones och te.
Medan vi kollade på Läderlappen.
Läderlappen är en man med en bil.
Gårdagskvällen förflöt i vittvinets tecken.
Filips föräldrar hade donerat vin till familjen på Fästningsgatan.
Sådant uppskattas.
Att donera vin till behövande borde sannerligen vara en medborgerlig plikt.
Och så träffade vi Kristianstadsbladet på stan.
Representanten för allas vår lokalblaska befann sig minst sagt i ett alkoholiserat tillstånd.
Dagens tillkännagivande:
Härmed är jag officiellt bostadd i lägenheten på Fästningsgatan, ty min limegröna tandborste har intagit huset.
Beware!
Fem barn är fler än fyra elefanter.
Mycket trevligt skulle det vara.
Jag har underliga drömmar.
Visserligen har jag inte drömt att jag mördar Marcellus Wallace på ett tag.
Ett gott tecken, perhaps.
Idag har jag varit och lekt fotbollsskola med barnen i Karlskrona.
Man fick allt lite flashbacks till sina barndoms dagar och han den där stora kärleken of mine.
Nämen.
Här blottlägger jag min själ i offentligt forum. Och drar skam över mig och alla jag känner.
Jag har även satt i mig en groteskt stor glass.
Ugh. Fortsätter det i den här takten kommer jag vara smällfet inom en inte alltför avlägsen framtid.
Lite som Stewie i dagens avsnitt av Family Guy. It was hilarious.
By the way.
Tim Curry är indeed en underbart ond man.
Och "De tre musketörerna" är sannerligen en film man ser alldeles för sällan...
Folk borde döpa sina barn till D'Artagnan. Eller Wolverine.
Har inte bestämt mig för vilket ännu.
Jag avslutar som alltid med orden:
Liberté! Egalité! Fraternité!
Kollektivboende, mumintroll och ljummen öl.
Idag har jag haft en synnerligen konstruktiv dag.
Jag, Julia och Filip släpade oss, mer eller mindre bakfulla, upp ur sängarna alternativt soffan vid elvatiden, cirka tre timmar efter att Isabella hade begett sig till arbetet. Sedan kollade vi på Mumintrollen. Och ett antal vedervärdiga barnpogram, varav ett handlade om en rosa elefant och en "Trollkarlen-från-Oz"-rip-off-fågelskrämma som var ute på promenad.
Dagen inkluderade även Dodgeball, med en härligt lönnfet Vince, samt ett paket Ben & Jerrys.
Mums. I'd say.
Åh. Vi är en sådan ypperlig familj som lever sida vid sida på Fästningsgatan.
Isabella är försörjande familjefar.
Filip är hemmafru.
Och Julia är... ja, Julia är mest Julia.
Om någon undrar vilken roll jag iklär mig så är jag självutnämnd inneboende.
Alternativt von Hvitlocks bihang.
Alternativt den som klampar in över tröskeln och vrålar: "ge mig maaat!"
Med andra ord: till största del en plåga.
Nåja. Nu sitter jag på min kammare och äter turkiska peppar samt klunkar ljummen öl.
Imorgon skall jag bege mig hem till Lund där jag ska åtnjuta synen av mina och Sofies ypperliga gardiner som vi, observera pluralformen, har sytt själva... (nåja, måhända var det så att jag endast nålade men låt oss nu inte lägga någon vikt vid obetydliga detaljer...)
Annat samhällsnyttigt som jag har åstadkommit den senaste veckan är att titta på samtliga X-men-filmer. Dagens reflektion: Jag vill bli en mutant när jag blir stor.
Dock tycks Julia vara ganska ensam om att sympatisera med och stötta denna ambition.
But why?
Kristianstaddagarna (läs: narrspelen) hade kommit till staden.
Detta var vi givetvis inte svåra att illustrera under en regnvåt Tingsekskonsert på Stora Torg.
Från vänster ger jag er: Julia Laura von Hvitock, Jöns, Gimp-Ellen samt vår alldeles egna Hitler Jugend och tillika entusiastiske stalinist - Filip.
Steely Dan Heavy Rollers '07 - Köpenhamn
Ah. Lyckorus.
Synd att man måste vara sofistikerad och sitta stilla i en bänkrad när hela kroppen bara rycker och krampar av längtan att få dansa med. För dansa med det vill man. Ja, fy fan, det här svänger. Och hela publiken är med på noterna. Från de första inledande tonerna i Time out of mind tills musiken två timmar senare har ebbat ut och kvar bara finns en fullsatt Falconer Teater som skakar av stående ovationer.
Grymt!
Men.
Varför spelade de inte Babylon Sisters?
Då hade det - faktiskt - inte kunnat bli mycket bättre.
Om vänskap, scones och perioder då saker och ting inte är som de ska.
Första steget var allvarligt. Därefter har saker och ting bara förvärrats.
Sakta men säkert.
Kommer vi någonsin kunna återgå till att vara de vi en gång var?
Det började, som så mycket ont här i världen gör, med en hårfärgning.
Därefter kom telefonsamtalen.
Telefonsamtal. Detta djävulens påfund.
Jag ringde och frågade om teknik.
En liten bagatell kan vem som helst kanske tycka, men detta var början på slutet.
Jag var dock inte ensam om det här.
Julia hade sin beskärda del i det hela.
Mitt i ett samtal om ingenting började hon ge matlagningstips.
Som om saker och ting inte redan hade gått alltför långt...
Men det var inte förrän under gårdagsnatten som saker och ting ställdes på sin spets.
Det var den sista droppen. Den som fick bägaren att rinna över.
Vi började baka muffins. Klockan tolv på natten.
Och inte vilka muffins som helst.
Citronmuffins.
Ja. Ni läste rätt.
C-I-T-R-O-N-M-U-F-F-I-N-S.
Roten till all världens ondska.
Jag borde kanske inte fortsätta.
Men eftersom jag väl har börjat kan jag lika gärna erkänna allt.
I morse gick jag ut med hunden.
Sedan bakade vi scones.
Och åt dem.
Med te.
Och sylt.
Det är förfärligt.
Kan Herren någonsin förlåta oss våra synder?
Midsummer was awesome.
Ännu en midsommarafton är avverkad.
En synnerligen lyckad midsommarafton till på köpet.
Jag har inte skrattat så mycket på evigheter.
Att firandet någon gång framåt småtimmarna urartade till matkrig med vitlöksås, kaviar, jordgubbar, öl och cider mellan Sofie och Julia bör kanske inte nämnas.
Men what the hell, vi är unga och förtappade och man ska passa på innan man blir gammal och mossig!
Mitt och Julias midsommarfirande har en tendens att alltid innehålla spektakulära händelser, oförglömliga citat och sexuella trakasserier av diverse slag.
Sexuella trakasserier är indeed en underskattad sysselsättning.
Nåja. Jag avslutar med ett citat från min allra käraste anfallspartner Ida:
"Midsummer was awesome"
Fuck yeah, I'm famous.
The Jöns kommer att ta världen med storm.
YEAH! som allas vår husgud Lil Jon skulle ha uttryckt saken.
Vill även ta tillfället i akt och passa på att intyga att plötsliga, till synes omotiverade, anfall av storhetsvansinne är helt normalt.
Åtminstone om man är manodepressiv. Eller amerikan.
